Jag trycker shuffle på min spotifylista, men ingen låt får igång mig. Jag trycker bara nästa och åter nästa. Jag känner plötsligt att jag inte har någonting, att jag står helt stilla. Med ett manusdokument framför mig där skrivplaceringstecknet står och blinkar, där allt som kommer efter tecknet är ord som känns som ingenting. Jag känner mig som ingenting.
För just nu är jag någon helt annanstans själsligt och mina tankar på andra sidan balkongdörrarna. Ironiskt nog känner jag mig precis som Kristin i filmen som jag nu skriver om för 6e gången. Jag vill inte skriva. Jag vill bara fly.
Det är konstigt, det finns ju där. Jag känner det. Det behövs bara några små korrigeringar för att få till det där magiska. Men ändå känns det som om jag har öknar kvar att vandra genom. En torr trist jävla öken. Jag är någon helt annanstans nu än när jag skrev detta manus för första gången för flera år sedan. Det är konstigt på något sätt. För jag måste åter hitta tillbaka dit jag var.
Jag trycker nästa och nästa och nästa. Tills jag kommer till Regina Spektor. Jag hoppas att hon kan få mig att känna; allt jag vill vara, är att vara här.
